Adventures of an asshole

Desert Eagle.50 är världens kraftfullaste handeldsvapen. Det är inte en pistol, det är en luftvärnskanon. Ur en militär synpunkt är denna israeliska pickadoll ett skitvapen. Det väger mycket, är obalanserat och har en jävla rekyl. Men fan vad roligt vapen det var att skjuta!

 

Min storebror ska gifta sig på lördag. Han har hittat en kvinna som gör honom lycklig och som får honom att bli så där care bear-gullig. Det är bra. Ett bröllop betyder även att en svensexa måste annordnas.

 

Redan i början av planeringen så insåg vi att detta inte skulle bli någon vanlig förlöjligande svensexa å la svennebanan. Visst hade det varit kul att klä upp storebror i en one-piece och få honom att sälja sig själv på Malmskillnadsgatan, men det hade antagligen inte varit så kul för honom.

 

Istället blev det en minutiöst planerad manlig helg i Tallinn. På schemat stod cigarrökning, alkohol- och köttkonsumtion och skjutvapen. Storebror hade ingen aning.

 

Själva skjutandet skedde under dag två. Då hade vi redan spenderat ett dygn i Tallinn, bekantat oss med den estländska huvudstaden och dess invånare, ätit björnkorv på en medeltidsrestaurang, samt druckit hutlösa men försvarbara kvantiteter alkohol. Detta innebär att det var ett ganska mört gäng som iklädda snyggaste sviderna fick ta del av Tactical Shooting centres maffiapacket.

 

Packetet innebar att vi fick skjuta alla vapen som är kända från maffiafilmer och som de organiserade gängen använder i verkligheten.

 

Vi upptäckte otippad sidoeffekt: att skjuta pistol botar baksmällor.

Storebror fick dessutom göra något som vi andra inte gjorde: tömma ett magasin på en AK 47:a. Det flinet han hade alltså. Det var som att se ett barn som just har fått ett Playstation i julklapp.  Öra-till-öra-leende och lyckliga ögon.

 

An ape with a gun!

 

Resten berättar jag inte. Det är en sak mellan mig och pojkarna med vapen.

 

 

 

16 minuter innan tolvslaget trycker butikschefen Wiola en trådlös telefon i näven på mig. Det är inget ovanligt, jag brukar ha en telefon på mig så att personal från andra Sportshopenbutiker kan ringa och fråga om vi har det eller det plagget i den eller den storleken kvar i vårt sortiment.

 

–      Stäng av ljudet. Vi ska ha en tyst minut klockan tolv, säger Wiola innan hon går därifrån.

 

Det brukar hon inte säga.

 

8 minuter i tolv försöker jag desperat att hitta ljudknappen på den jävla telefonen. Sedan får jag en vagn full av Helly Hansenjackor tryckt i näven och får sortera dem.

 

Klockan 12.00 stängs radion av, kassapersonalen meddelar att vi ska hålla käften i en minut och sedan blir världen tyst.

 

Stilla. Ingen rör sig. Folk tittar ner i golvet, ut i inget, överallt bortsett från på varandra. I denna handling av solidaritet är vi alla ensamma i vår tystnad, tillsammans. Minuten går, störd av barnskrik och hyschande föräldrar. Sedan är det över, musiken börjar spela och livet fortsätter.

Jag gillar min mamma. Hon är bra. Idag köpte hon mig den snyggaste bröllopssviden till storebrors stora dag och de skönaste Doctor Martenskängorna. Jag gillar min mamma. Vi åkte in till Göteborg i morse och en halvtimme efter att Tiger of Swedenaffären vid Saluhallen hade öppnat var en marinblå ursexig svid inhandlad. Den är läcker. Jag är läcker. Jag är läcker i den.


På vägen hem besökte vi min morbror, drack kaffe och skvallrade lite. Gerd, min morbrors hustru, gav mig dessutom en present: ett par skor. Men det var inte vilka skor som helst utan mina allra första kängor. Se på bilderna nedan, säg aaaaaaw och inse att jag var en tuff liten gangsta redan som barn.


Peace out!!!



Mina första kängor!




Mina nyaste kängor!



Så här mycket har mina fossingar växt!

Jag älskar när jag får veta att jag är otillräcklig, dålig, kort sagt: inte tillräckligt bra.


Om jag får veta att det finns något jag kan bli bättre på har jag ett mål. Jag hatar att vara bäst, i alla fall under en längre period, för det innebär att jag slutat att röra mig framåt.


Under gymnasietiden brukade jag få veta att jag inte var värd tiden eller energin oftare än vad jag får nu. Jag älskade det. När en kvinna avvisade mig betyde det att jag hade fyra veckors intensiv träning att se fram emot. När jag förlorade en diskussion betydde det att jag hade något att läsa in mig på.


Jag blev bättre.


Det händer inte lika ofta längre. Men jag ser fram emot nästa gång det händer. Jag ser fram emot att ha ett mål.

Okej, jag erkänner. Jag bölade som en liten flicka.

 

Tillsammans med skönaste, sötaste, roligaste Elin Elg var jag ikväll och såg på den avslutande delen i Harry Potterfilmserien. Det som är fantastiskt med den här filmserien är att den har gått från att  vara en helt meningslös gulligullfilm för barn och deras bentazodapindopade föräldrar har successivt förändrats till en film serie med mörker, hjärta och själ.

 

Förändringen började i The Goblet of fire, i den avslutande delen är mörkret totalt och känslorna flödar.

Det gjorde de även i biosalongen. För mig, som den testosteronpumpade alfahanne jag är, så är det lite pinsamt att erkänna att en av de småflickorna som snyftade i biosalongen var undertecknad. När Snapes roll och motiveringar i historien avslöjades så bölade jag som en liten bra.

 

Harry Potter and the deathly hallows part 2 är fantastiskt. Den får 70 oskulder av 70 möjliga. Se den!

 

Igår var vi några personer från Sportshopen ute på gården för att dricka om umgås. Det var riktigt trevligt. Kvällen slutade med att jag och två andra kampsportare hade en liten spontan Fight Club på gräsmattan. Ett av resultaten ser ni nedan.




That's it for today folks!

Du vet precis vem Bingo Rimér är. Han är flickfotografen som grundade grabbtidningen Moore och som utnämnts till Sveriges svar på Hugh Hefner. I dagarna har jag läst hans självbiografi En flickfotografs bekännelser.

 

Där berättar han hur han tog sig från att vara en småligist ifrån en liten småstad till att bli Sveriges kanske inte bästa men kändaste fotograf.  Tycka vad man tycka vill om honom men han har ju lyckats med att göra sig själv till ett någorlunda framgångsrikt företag. Kort sagt är han sinnebilden av det liberala paradigmets vurmande för den egna individens självförverkligande. Han har lyckats.

 

Så hur är då boken?

 

Den som läser Bingos bekännelser för att få reda på vilka glamourmodeller som sporadiskt uppskattar en stångkorv i pastejköket kommer att bli besviken. Den som är intresserad får som vanligt bege sig ut på internet och googla fram svaret.

 

Överlag så är Bingo väldigt sparsmakad med detaljer angående sitt sexliv. Visst får jag som läsare reda på att han knullat både den ena och den andra , men hur får jag inte veta. Faktum är att jag nästan tycker att Caroline Gynnings bok Ego Girl hade fler detaljer än Bingos lilla verk.

 

Det kan dels bero på att flickfotografen försöker att städa upp sin image, dels att han har blivit en något så när städad familjefar. Boken slutar faktiskt med att han undrar hur han själv undrar hur han tog sig från att vara en kille som plåtade tuttar till att spatsera med en barnvagn på Östermalm.

 

En tredje anledning kan helt enkelt vara att han är man. Av någon anledning så känns det som att det inte är lika okej för en man att berätta hur han knullade med vilka kvinnor. Detta eftersom handlingen i sig antyder att mannen tar kvinnans kropp i besiktning, han tar henne. När en kvinna däremot berättar att hon tycker om sex så är hon frigiven. Men det är bara en teori.

 

En flickfotografs bekännelser är en ytlig och stundtals rolig läsning. Det är en berättelse om Bingo själv och 90-talets Sverige, ett land i förändring där det plötsligt var okej att bryta politiska tabun och gamelmedierna plötsligt fick konkurens av unga entrepenörer som utnyttjade det faktum att det fanns flera outforskade mediemarknader i Sverige. Intressant läsning helt enkelt.

 

Boken kommer knappast gå till världshistorien som en ny Brott och straff, men det är antagligen inte heller tanken. För den som vill ha lite lätt underhållning i sommar så kan jag varmt rekommendera den.

 

That’s a Bingo!

 

 

 

–      Den här jackan har en vattenpelare på 20 000. Det betyder att den är vattentät.

 

Orden faller ur min käft utan jag tänker på det. Det är en rutin, ett skådespel, en show som jag upprepat tusentals gånger tidigare. Mitt leende är tränat till att kännas genuint samtidigt som det inte är för intimt. Flörtigt och ouppnåligt. Kvinnan framför mig är i övre 40-årsåldern. Kanske äldre.

 

Postklimatieriekvinnor gillar mig. Jag måste påminna dem om hur deras makar såg ut för 20 år sedan eller om deras söner.

 

Det är inget fel på det här jobbet, inte egentligen. Det är lätta pengar, man behöver inte tänka och framför allt så slösar jag inte bort några pengar eftersom jag aldrig är ledig. Men Jag vill vara mer kreativ, jag vill tänka, lösa problem, skriva. Här är miljön stilla, samma människor varje dag. Det här gäller inte jobbet, det gäller Grebbestad i stort. Här finns det inget nytt under solen.

 

Så nu hoppas jag att mina goa vänner från Stockholm tar sitt pick och pack och kommer hit snart!

Vi drack upp en flaska Jack Daniels. Sedan började festen.


Igår var spenderades kvällen med mitt jobbpass. Det började med att spela en form av fyllemonopol, där man var tvungen att ta en shot Old number 7 när man passerade gå. Flaskan tog slut. Vi blev fulla, glada, enegiska. Kort sagt så blev vi alldeles lagom för den fortsatta färden ut på Grebbestads gator, räkfrossa på Grebys och häng på Terassen.


Kort sagt: en bra kväll.

 

–      Du vet den där militärklänningen som en av tjejerna har på sig i vinjetten till Ensam mamma söker? Jag köpte den.

 

 

Kvinnan klipper brunetten som sitter i frisörstolen till vänster om mig. Den 20-åriga tjejen bakom mig frågar hur jag vill bli klippt. Jag förklarar, ger anvisningar och hon sätter igång. Bredvid mig fortsätter konsumentråden att komma?

 

–      Tycker din pojkvän om asiatisk mat? Det bästa köp jag någonsin gjort var att köpa en riskokare. Det blir alltid perfekt och lagom klibbigt.

 

Tjejen som klipper mig är söt, har runda kinder och plutmun. Det märks att hon är van vid att klippa killar vars frisyrpreferenser är något pinnhål över en crew cut.

 

–      Jag har köpt en hel del kläder på internet. Det finns hur mycket saker som helst där.

 

Frisyren är fixad, den ser okej ut. Jag betalar och vandrar ut i solen.

Bara så du vet så är jag alldeles för mycket rock n' roll för dig. I make my body burn.

Det är först när vi förstört oss själva som vi kan återskapa oss till individerna vi vill vara. Det är genom att döda oss själva som vi kan återuppstå.


För dig som inte fattat det så snackar jag om att träna. Sommaren är här och plötsligt har jag tid att träna. Min fritid kan inte längre delas upp i sömn och arbete. Jag har helt enkelt inga frilansuppdrag, inget plugg och ingen obligatorisk läsning att göra. Det innebär att jag kan återgå till min rutin av att jobba på Sportshopen och träna.
I stort sett varje morgon sedan en vecka tillbaka har jag sprungit minst en gång varje dag. Och senare ikväll ska jag och Adam-bowties-are-cool bege oss till gymmet för att lyfta skrot.


Det handlar om att bli en ny, bättre, starkare version av sig själv. Bränna bort allt det överflödiga. Det är som att rensa hårddisken på datorn: tar man bort all skit så går det snabbare.

Midsommarnatten är över och Grebbestad börjar återgå till det normala. I alla fall så normalt som Västkustens svar på Magaluf kan vara innan sommarturismen slår till som ett järnrör i det kollektiva medvetandet.


Kommer man till botten av det hela så handlar midsommarfirandet om sex. Fertilitet kanske är rätt ord men det är mycket roligare att använda synonymer på ordet "knulla". Midsommarstången är en stor kuk som pentererar den våta jorden för att göra den på smällen. Så som jag har förstått det så kommer fallossymbolen som vi låter små barn dansa runt ursprungligen från en tradition med gamla anor. Byhövdingen gick uppenbarligen ut på åkern i midsommarnatten och hängav sg åt självbefläckelse och ejakulerade på jorden för att göra den fertl. Det ansågs vara bra för skörden.


Hur mycket sanning som ligger i den berättelsen har jag ingen aning om, men det låter för kul för att inte återge.


I slutet av mars och i början av april så föds det flest barn i Sverige. Att det sker ungefär nio månader efter midsommarnattens blöta firande är kanske inte så underligt. Det handlar ju om sex. Att fira midsommar i Grebbestad är därför ganska logiskt. Enligt Aftonbladet så är vi uppenbarligen pilskast i Sverige.


Själv firade jag midsommar hemma hos Rebecka. Det var fantastiskt. Adam, den finaste, hade gjort silltårta, gubbröra och lagt in sill. Att han dessutom bjussade på 80-procentig rom och Sink the Bismarck gjorde inte det hela sämre. Själv hade jag med mig sill, köttbullar, potatis, grädfil, ölkorv, värmlandskorv, Laphroaig och naturgodis. Vi tre, plus Elvira och Ponny, åt oss igenom natten, förde djupa diskussioner om att återvända och lämna småstaden, sex, sprit och politik. It was awsome!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Adam var först med Doctor Who á la Matt Smithstilen.

Dagens bevis:

Först vill jag tacka skönaste Jennifer för en jättetrevlig födelsedagsfest. Grattis igen gumman. Se till att göra den här dagen till din personliga bitch.

Just nu städar jag lägenheten och packar ihop mina tillhörigheter. Imorgon går flyttlasset till Grebbestad. Jag hoppas på att få komma tillbaka till Stockholm någonting under sommaren. När vet jag inte, men planen finns där.

Det känns både sorgligt och roligt att behöva åka hem till Grebbestad. Sorgligt eftersom jag lämnar mitt vardagsliv bakom mig, alla vänner och underbara människor.

Men det känns även roligt. Tänk bara på att jag kommer att kunna gassa i solen, dra upp makrillar och njuta av sommaren i största allmänhet. I alla fall de dagarna jag är ledig.

Och så får jag ju inte glömma att jag får träffa den ultimata Grebbestad Eliten. Ni vet vilka ni är.

Nu blir det hem till bästaste Joakim för att grilla och vara somrig.

Mors

När man sitter på Kungliga biblioteket så hittar man så konstiga saker. Inte viste jag att Bingo Rimér var med i LO-tidningen på 70-talet.

Adam Karlsson om Doctor Who:
"Jag är väldigt smickrad av att den nya doktorn har kopierat min stil."

Vad tycks?

Tänkte att "idag ska jag springa. Såg att klockan var ettish. Tog en dusch och hällde upp ett glas whisky. Om några timmar blir det laserdome följt av parkhäng och festande natten lång. Jag gillar.

Jag vet inte vad jag ska göra. Under åtta månader har mitt liv cirkulerat runt arbete. Antingen skulle jag skriva något, intervjua någon eller se till att andra gjorde det. Nu är det över. För första gången på åtta månader har jag ingenting inplanerat och det skrämmer skiten ur mig. Jag gillar att jobba. Det ger mig mening, ett mål. När jag jobbar så kan jag peka på mina prestationer och säga att "det där, det är jag." Men så uppstår det små perioder då jag inte har något att göra.

Problemet att definiera sig själv efter sina prestationer uppstår när man inte har något att göra. Vem är jag när jag inte arbetar?

Har jag inget att göra spenderar jag alldeles för mycket tid för mig själv.  Jag kommer på mig själv med att fundera över saker jag gjort och inte gjort. Det är då det blir jobbigt. När jag är ensam med mig själv så börjar tankarna smyga sig på. Tveksamheten kryper sig på mig och jag funderar på vad mitt värde som individ är. Oftast kommer jag fram till att jag är en ganska bra person, att jag har många vänner och att jag kan göra allt jag sätter i mitt sinne att göra.


Men olusten under de stunderna av tveksamhet över vem och vad jag är sitter i, trycker på under ytan, vill ut. Så jag ser till att fylla ut mina dagar, träffa vänner, tränar, gör saker, presterar, undviker frågan om vem jag är när uppdragen slutat komma. Jag antar att jag är en arbetsnarkoman.