Adventures of an asshole

Jag kanske bör säga att jag inte hatar de som inte inte gör det de ska. Jag hatar bara att de inte gör det för att det på olika sätt sätter mig i skiten.

Idioter!

Ni vet att jag hatar dem. Långsamma människor i tunnelbanan, Sverigedemokrater och Jehovas vittnen, jag hatar dem alla. Oftast av så självrättfärdiga skäl som att de är i vägen eller orealistiska feltänkare. De är per definition idioter. Men de senaste veckorna så har det inte varit religiösa fundamentalister eller nassar från Skåne som har varit i min väg.

Det är värre än så.

Idioterna är helt vanliga människor med normaluppfuckade åsikter. Vi kan kalla dem för klasskamrater. Under de senaste tre veckorna har vi haft en uppgift på utbildningen; producera en tidskrift på 32 sidor.

 

Enkelt.

 

Efter att under tre dagar ha gått igenom hur arbetet skulle genomföras, vilka som skulle ansvara för vad och när deadline skulle sättas så var det meningen att samtliga skulle genomföra sina respektive uppdrag. Inga problem tänkte jag. Fuck you tänkte världen.

Det visade sig att de som tidigare ständigt producerat dåligt material höll de mediokras fana högt. Ett ord kan summera deras artiklar: piss.

Var inte artiklarna fulla av syftningsfel, stavfel och osammanhängande tankar så saknade de konsistens. De bästa av de dåliga artiklarna var bara tråkiga. De sämsta besatt en sådan brist på kvalité att jag verkligen började fundera över vad fan de författarna gör på den här utbildningen.

Vad gör man egentligen på en journalistutbildning om man inte är sugen på att arbeta för att prestera över förväntan?

Det är svårt att få jobb som journalist. Om man inte har hungern, viljan att bli, så kommer man att bli en av de som blir uppätna. Varför lägger man ner tre år av sitt liv för att studera till att bli arbetslös?

 

De slöa, inkompetenta och ambitionslösa individerna som skrev skräp var även de som ständigt kom för sent till redaktionsmötena, föreläsningarna, och som lämnade in sina alster tre dagar efter deadline.

 

De får gärna göra det på sin tid, men inte på min.

 

En aspekt av att gå med folk som inte besitter någon som helst form av arbetsmoral är att de kommer att dra ner min utbildnings status. Om Södertörns Högskola låter inkompetenta individer ta examen så sänker det utbildningens anseende, vilket i sin tur innebär att det blir svårare för mig att få jobb.

Den enda ljusglimten i det hela är att majoriteten i gruppen har presterat bra, över förväntan faktiskt.
Det överhängande materialet som finns är publicerbart. De flesta har visat sig vara förtjänta av den här kursen.

 

Men till de som inte har hållit tider, deadlines och producerat skräp har jag bara två ord att säga: Fuck you!

Jag känner hur jag förslappas, hur fläsket hänger. Gymabstinens.

 

De senaste två veckorna så har jag knappt tränat. Det ska bli så jävla skönt imorgon när nästa nummer av Soda är klart. Då kan jag äntligen börja leva efter den underbara rutinen igen.

 

Rutinen är trygg, ger säkerhet, är nyttig.

 

Så länge jag har rutin så kan jag pressa sig att göra vad som helst. De senaste veckorna så har rutinen varit obefintlig.

 

Men det är, om jag ska vara helt ärlig, inte arbetet med Soda eller skolan som har förstört min rutin de senaste två veckorna.

 

Skälet till att min rutin fuckats upp sitter just nu bredvid mig och läser på om EU:s protektionistiska hållning gent emot de europeiska bönderna. Av och till så gäspar hon, tar en klunk kaffe och för undan en hårslinga från sitt ansikte.

 

Hon är vacker, mysig och, just nu, jävligt överarbetad. Jag antar att  vi har det gemensamt. Vi är bägge arbetsnarkomaner.  Hon är hur som helst ansvarig för att jag inte har tränat ordentligt de senaste två veckorna. Jag har hellre hängt med henne.

 

Och det är okej.

Men jag måste fan träna snart.

Jag kämpar mig igenom natten. Bit för bit byggs tidningen upp. Snart, snart kan jag inte göra mer. Snart så måste jag vänta till morgondagen eftersom det är först då personerna jag måste ha tag på återvänder till sina jobb.
Folk som jobbar 40-timmarsveckor är mesar.

De senaste tre dagarna har jag varit på Sodas redaktion i stort sett från klockan 08.00 till efter 22.00. Det känns bra. Jag gör saker. Jag är produktiv. Jag skaffar mig värde.

Jag kämpar mig igenom natten. Bit för bit byggs tidningen upp. Snart, snart kan jag inte göra mer. Snart så måste jag vänta till morgondagen eftersom det är först då personerna jag måste ha tag på återvänder till sina jobb.
Folk som jobbar 40-timmarsveckor är mesar.

De senaste tre dagarna har jag varit på Sodas redaktion i stort sett från klockan 08.00 till efter 22.00. Det känns bra. Jag gör saker. Jag är produktiv. Jag skaffar mig värde.

Vissa kallar det för våldtäkt, jag kallar det spontanitet.

 

Gödsla dina rabatter med aborterade foster.

 

Om man slår ihjäl en mimare i en skog, är det någon som bryr sig då?

 

Om det gör ont så förtjänar du det.

 

Blod är ett fantastiskt glidmedel.

 

Anders Eklund är tidernas största performanceartist.

 

Håkan Hellström är bra.

 

Det bästa med pensionärer är att de inte kan slå tillbaka.

 

Våldtäkt låter så negativt, kan vi inte kalla det för överraskningssex?

 

Herpes: knottrig för bägges njutning.

 

Louise Erixon springer. Hennes slitna hår hänger i svettiga tovor.  Hon har sett mig.

 

Före kriget var hon Jimmie Åkessons kvinna, nu är hon mitt byte. Jag lyckades sälja Jimmie för ett tag sedan på slavmarknaden. Det var en bordellägare som köpte honom. Jimmie kommer att spendera resten av sin existens framåtböjd med mutantdolmar i sketan.

 

Det känns rättvist.

 

Bordellägaren bar arabiskliknande kläder. Jag vet inte om han bar det på grund av religiösa skäl eller för att skydda sig från att bli sönderbränd av solen. Jag sket i vilket. Han betalade med bensin.

 

Jag tror inte att Louise Erixon kommer att ställa till problem, även om hon misshandlade en kvinna 2005.

 

De nya Sverigedemokraterna var trots allt ena riktiga fittor.