Adventures of an asshole

Titta vad som kom med posten. Nu kanske man överlever året i irland.

 

16 minuter innan tolvslaget trycker butikschefen Wiola en trådlös telefon i näven på mig. Det är inget ovanligt, jag brukar ha en telefon på mig så att personal från andra Sportshopenbutiker kan ringa och fråga om vi har det eller det plagget i den eller den storleken kvar i vårt sortiment.

 

–      Stäng av ljudet. Vi ska ha en tyst minut klockan tolv, säger Wiola innan hon går därifrån.

 

Det brukar hon inte säga.

 

8 minuter i tolv försöker jag desperat att hitta ljudknappen på den jävla telefonen. Sedan får jag en vagn full av Helly Hansenjackor tryckt i näven och får sortera dem.

 

Klockan 12.00 stängs radion av, kassapersonalen meddelar att vi ska hålla käften i en minut och sedan blir världen tyst.

 

Stilla. Ingen rör sig. Folk tittar ner i golvet, ut i inget, överallt bortsett från på varandra. I denna handling av solidaritet är vi alla ensamma i vår tystnad, tillsammans. Minuten går, störd av barnskrik och hyschande föräldrar. Sedan är det över, musiken börjar spela och livet fortsätter.

Fruktansvärt. Det är det enda ord som sammanfattar händelserna i Norge. Enligt de Dagens nyheter ligger dödssiffran i skrivandets stund på 92. Under hela dagen har jag funderat på om jag ska kommentera bomben, skotten, döden. Anledningen till att jag funderat är att jag inte vill bli ännu i en röst som sprider spekulationer, fördomar eller näthat. Faktum är att varken jag eller någon än så länge vet exakt vad som har hänt. Att då börja spekulera är inte ansvarsfullt, så jag kommer inte att göra det.


Istället vill jag göra två saker: utrycka min medkänsla till de anhöriga och mitt förakt för de så kallade "terrorexperter" som direkt pekar fingret mot militanta muslimer.


Mitt deltagande till de anhöriga går inte att uttrycka. Alla emotioner har dessvärre den nackdelen av att de är känslosamma, obeskrivbara, i alla fall för mig.


Min ilska över hur vissa terrorexperter direkt pekar mot muslimska terrororganisationer är dock lättare att uttrycka. Vi vet inte vad som hänt än. Vi vet att 92 människor är döda, att en bomb exploderat i Oslo, att en man förklädd till polis öppnat eld mot ett ungdomsförbund och att en man med nationalsocialistiskt förflutet är gripen. Mer än så vet vi inte. Mannen är misstänkt, men inte fälld. Vi vet inte om detta är en akt av större organisation eller ett dåd utförd av en ensam galning. Vi vet inte.


Att då göra som terrorexperten Jan Oskar Engene och peka finger åt muslimska grupper är oansvarigt, dumt och är symptomatiskt för det islamofobiska klimat vi lever i idag. Att uttala sig utan att veta är inte rätt. Att anklaga utan bevis är alltid fel.


Mer än så kan jag inte säga.

Jag gillar min mamma. Hon är bra. Idag köpte hon mig den snyggaste bröllopssviden till storebrors stora dag och de skönaste Doctor Martenskängorna. Jag gillar min mamma. Vi åkte in till Göteborg i morse och en halvtimme efter att Tiger of Swedenaffären vid Saluhallen hade öppnat var en marinblå ursexig svid inhandlad. Den är läcker. Jag är läcker. Jag är läcker i den.


På vägen hem besökte vi min morbror, drack kaffe och skvallrade lite. Gerd, min morbrors hustru, gav mig dessutom en present: ett par skor. Men det var inte vilka skor som helst utan mina allra första kängor. Se på bilderna nedan, säg aaaaaaw och inse att jag var en tuff liten gangsta redan som barn.


Peace out!!!



Mina första kängor!




Mina nyaste kängor!



Så här mycket har mina fossingar växt!

I en värld av kulturrelativister kan det vara betryggande att veta att ljusets hastighet genom vakuum fortfarande är konstant.

Jag älskar när jag får veta att jag är otillräcklig, dålig, kort sagt: inte tillräckligt bra.


Om jag får veta att det finns något jag kan bli bättre på har jag ett mål. Jag hatar att vara bäst, i alla fall under en längre period, för det innebär att jag slutat att röra mig framåt.


Under gymnasietiden brukade jag få veta att jag inte var värd tiden eller energin oftare än vad jag får nu. Jag älskade det. När en kvinna avvisade mig betyde det att jag hade fyra veckors intensiv träning att se fram emot. När jag förlorade en diskussion betydde det att jag hade något att läsa in mig på.


Jag blev bättre.


Det händer inte lika ofta längre. Men jag ser fram emot nästa gång det händer. Jag ser fram emot att ha ett mål.

Okej, jag erkänner. Jag bölade som en liten flicka.

 

Tillsammans med skönaste, sötaste, roligaste Elin Elg var jag ikväll och såg på den avslutande delen i Harry Potterfilmserien. Det som är fantastiskt med den här filmserien är att den har gått från att  vara en helt meningslös gulligullfilm för barn och deras bentazodapindopade föräldrar har successivt förändrats till en film serie med mörker, hjärta och själ.

 

Förändringen började i The Goblet of fire, i den avslutande delen är mörkret totalt och känslorna flödar.

Det gjorde de även i biosalongen. För mig, som den testosteronpumpade alfahanne jag är, så är det lite pinsamt att erkänna att en av de småflickorna som snyftade i biosalongen var undertecknad. När Snapes roll och motiveringar i historien avslöjades så bölade jag som en liten bra.

 

Harry Potter and the deathly hallows part 2 är fantastiskt. Den får 70 oskulder av 70 möjliga. Se den!

 

En liten fråga så här på morgonkvisten:


Om ett genomsnittsrövhål kan utvidgas till att bli tio centimeter i diameter, hur många tandpetare kan man då få in i arslet på Jimmie Åkesson?

Har just köpt det andra numret av Magasin Morberg. Att skådespelaren som är lite som en blandning mellan Christer Pettersson, Jan Guillou och Mat-Tina har släppt en klart läsvärd tidskrift står redan bortom allt tvivel. Detta är manlig underhållning av en annan dimension av King. Inte så konstigt kanske när en av medarbetarna, Johan Åkesson, knäckar extra med tidningen Café.


Reportagen och artiklarna är välskrivna, bilderna snygga och layouten förträfflig. Jag gillar skarpt.

Igår var vi några personer från Sportshopen ute på gården för att dricka om umgås. Det var riktigt trevligt. Kvällen slutade med att jag och två andra kampsportare hade en liten spontan Fight Club på gräsmattan. Ett av resultaten ser ni nedan.




That's it for today folks!

Du vet precis vem Bingo Rimér är. Han är flickfotografen som grundade grabbtidningen Moore och som utnämnts till Sveriges svar på Hugh Hefner. I dagarna har jag läst hans självbiografi En flickfotografs bekännelser.

 

Där berättar han hur han tog sig från att vara en småligist ifrån en liten småstad till att bli Sveriges kanske inte bästa men kändaste fotograf.  Tycka vad man tycka vill om honom men han har ju lyckats med att göra sig själv till ett någorlunda framgångsrikt företag. Kort sagt är han sinnebilden av det liberala paradigmets vurmande för den egna individens självförverkligande. Han har lyckats.

 

Så hur är då boken?

 

Den som läser Bingos bekännelser för att få reda på vilka glamourmodeller som sporadiskt uppskattar en stångkorv i pastejköket kommer att bli besviken. Den som är intresserad får som vanligt bege sig ut på internet och googla fram svaret.

 

Överlag så är Bingo väldigt sparsmakad med detaljer angående sitt sexliv. Visst får jag som läsare reda på att han knullat både den ena och den andra , men hur får jag inte veta. Faktum är att jag nästan tycker att Caroline Gynnings bok Ego Girl hade fler detaljer än Bingos lilla verk.

 

Det kan dels bero på att flickfotografen försöker att städa upp sin image, dels att han har blivit en något så när städad familjefar. Boken slutar faktiskt med att han undrar hur han själv undrar hur han tog sig från att vara en kille som plåtade tuttar till att spatsera med en barnvagn på Östermalm.

 

En tredje anledning kan helt enkelt vara att han är man. Av någon anledning så känns det som att det inte är lika okej för en man att berätta hur han knullade med vilka kvinnor. Detta eftersom handlingen i sig antyder att mannen tar kvinnans kropp i besiktning, han tar henne. När en kvinna däremot berättar att hon tycker om sex så är hon frigiven. Men det är bara en teori.

 

En flickfotografs bekännelser är en ytlig och stundtals rolig läsning. Det är en berättelse om Bingo själv och 90-talets Sverige, ett land i förändring där det plötsligt var okej att bryta politiska tabun och gamelmedierna plötsligt fick konkurens av unga entrepenörer som utnyttjade det faktum att det fanns flera outforskade mediemarknader i Sverige. Intressant läsning helt enkelt.

 

Boken kommer knappast gå till världshistorien som en ny Brott och straff, men det är antagligen inte heller tanken. För den som vill ha lite lätt underhållning i sommar så kan jag varmt rekommendera den.

 

That’s a Bingo!

 

 

 

–      Den här jackan har en vattenpelare på 20 000. Det betyder att den är vattentät.

 

Orden faller ur min käft utan jag tänker på det. Det är en rutin, ett skådespel, en show som jag upprepat tusentals gånger tidigare. Mitt leende är tränat till att kännas genuint samtidigt som det inte är för intimt. Flörtigt och ouppnåligt. Kvinnan framför mig är i övre 40-årsåldern. Kanske äldre.

 

Postklimatieriekvinnor gillar mig. Jag måste påminna dem om hur deras makar såg ut för 20 år sedan eller om deras söner.

 

Det är inget fel på det här jobbet, inte egentligen. Det är lätta pengar, man behöver inte tänka och framför allt så slösar jag inte bort några pengar eftersom jag aldrig är ledig. Men Jag vill vara mer kreativ, jag vill tänka, lösa problem, skriva. Här är miljön stilla, samma människor varje dag. Det här gäller inte jobbet, det gäller Grebbestad i stort. Här finns det inget nytt under solen.

 

Så nu hoppas jag att mina goa vänner från Stockholm tar sitt pick och pack och kommer hit snart!

 

Tänk dig en flicka som just har börjat sexan. När hon går och lägger sig hoppas hon på att hennes pappa inte ska komma in till henne. Hon vill inte att han ska ta på henne, tvinga henne att göra saker. Tänk dig hur hans barn växer i hennes mage. Tänk dig att myndigheterna får upp ögonen för hennes situation. Fadern döms, sätts i fängelse och flickan får en möjlighet att leva ett nytt liv.

 

Hade kristdemokraterna fått som de velat hade hon inte kunnat göra en abort utan hade fått leva med konsekvensen av övergreppet. Hon hade fått föda sin egen halvbror för att hennes pappa våldtog henne.

 

I dagarna har kristdemokraterna haft sitt riksting. Det stora samtalsämnet på stormötet var, enligt Aftonbladet, sex. Det i sig är inte särskilt underligt, religiösa fantaiker lägger ju trots allt stor vikt vid att diskutera vem som får knulla med vem och vad man gör av konsekvenserna. Kyrkan har ju i alla tider strävat efter att kontrollera reproduktionen., det vill säga barnafödandet. Att kristdemokraterna står för en sexualpolitk som hör hemma på 1800-talet är varken konstigt eller en nyhet.

 

Under rikstinget var som vanligt abortfrågan uppe för diskussion. Flera kristdemokrater vill att det ska bli svårare för kvinnor att göra abort. De jämförde det uppenbarligen med Tredje rikets folkmord. Jag håller inte med dem.

 

Jag är en ganska logisk individ. Det som inte går att se, vare sig det är en gud eller en potentiell människa, har för mig inte lika mycket vikt som de individerna som existerar i detta nu. I valet mellan en klump celler och levande, tänkande, vuxen individ är valet enkelt. För mig.

 

Att kristdemokraterna uppenbarligen vill förminska kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar tycker jag är elakt, ondskefullt och trångsynt. Fast med tanke på att partiet har sina rötter och sin största väljarandel bland kristna fundamentalister  så är det inte särskilt förvånande. Vad kan du egentligen förvänta dig av en pingstvän?

 

Vi drack upp en flaska Jack Daniels. Sedan började festen.


Igår var spenderades kvällen med mitt jobbpass. Det började med att spela en form av fyllemonopol, där man var tvungen att ta en shot Old number 7 när man passerade gå. Flaskan tog slut. Vi blev fulla, glada, enegiska. Kort sagt så blev vi alldeles lagom för den fortsatta färden ut på Grebbestads gator, räkfrossa på Grebys och häng på Terassen.


Kort sagt: en bra kväll.

Du tittar på ögonen och munnen för att resten av ansiktet är dött. Och sedan ler du. Attraktion är en intressant funktion som den mänskliga kroppen har. Du ser henne och vet att du inte vill något annat än att vara det närmsta du kan vara med henne. Du är inte förälskad, du är kåt.


Musiken pulserar genom din kropp, spriten har höjt din puls och dina ögon är fixerade på henne. Hon ska bli din. Du har bestämt det och så blir det.


Under flera år försökte du förstå hur man som individ kunde tycka om att dansa till usel musik, tala med trista människor och tycka att det var kul. Sedan insåg du att alla på uteställen är utråkade och bara upprepar mönster som de vet leder till sexuella interaktioner.


Det du säger till henne har du sagt till hundratals kvinnor tidigare, det funkade då, det funkar nu. Du vet att det inte handlar om vad du säger utan om hur du säger det. Du vet att det inte handlar om vem du är, bara vem du verkar vara. Du vet att hur du klär dig avgör vem du får klä av.


Så du finner dig själv i att ta på dig din mask, ditt döda ansikte och le med din mun och dina ögon. Allt för att hon ska bli attraherad. Det är sorgligt.