Adventures of an asshole

Jag sitter just nu och skriver en uppsats om våldtäkter. Och jag kom just på mig själv med att sjunga med med i texten till Aphex Twins sång Come to daddy. Är det dålig smak?

Två andra sånger som jag sjungit på olämpliga tillfällen:


När jag gått bakom tjocka människor på stan har jag kommit på mig själv med att sjunga Frondas Rullar fram.

Jag har sjungit Marlyn Manson Cake and sodomy halvhögt för mig själv på gymmet.

Dessutom så nynar jag på Slayers Disciple varje gång jag går förbi folk som försöker pracka på mig det senaste numret av Vakttornet.


Kära Bullen, ska jag sluta sjunga på allmän plats?

Igår tog jag körkort!

Nu får jag köra bil alldeles lagligt på Sveriges vägar. Känns riktigt bra!

Spenderade en timme med Fredrik Söder på en marknadsundersökningsbyrå. De undersökte vad vi tyckte om Swedbanks framtidsplaner. För detta blev vi rikligt belönade. Så viktiga är vi. Bara så ni vet.

Hon tronar upp sig över den isländska himlen på ungefär samma sätt som en full tysk tronar upp sig över en rökt makrill. För er som inte har jobbat på svenska turistmål så kan jag berätta att det är en vanlig och alltid lika frustrerande, frånstötande och skrämmande bild. Ingen tar sig igenom en tysk och rökt mat. Och inger flyger igenom askmolnet.

Undrar om det här är en tradition som islänningarna kommer att hålla på länge med?
Det kanske är ett reklamjippo för den lilla obetydliga fiskarstaten?

Jag tänker så här: vad är Island kännt för?
Små hästar och vulkaner.

Hur ofta kommer ordet vulkan eller ponny upp i vardagskonversationer?
Väldigt sällan.

För österrikarna är det lättare, ordet öl och oktober poppar upp relativt frekvent. För danskarna är det samma sak. Ordet rasism hörs nästan varannan dag. Men vulkaner?
Väldigt sällan.


Kanske är det någon turismkåt islänning som bara utbrustit i orden "fuck it", riggat en sprängladdning och sett hur hela världen plöstligt börjat tala om hans lilla hemland.

Att de flesta säger Island med vrede spelar ingen större roll eftersom all reklam är god reklam. Eller hur?

61 rätt av 70 frågor! Klart godkänt teoriprov. Behöver jag säga att mina smilgropar var djupare än glupafallet när jag gick från provlokalen?

Nu är det bara uppkörningen kvar. Nästa vecka kör vi.

Okej, nu börjar jag bli lite nervös. Tänk om jag tar fel på "varning för häst"-skylten och "varning för enhörning"-skylten!
Jag intalar mig att det kommer att gå bra och läser på och på och på...

Om några timmar ska jag åka till Klarabergsviadukten 80 och göra teoriprovet för att ta körkort. Jag är inte jättenervös. Undrar om det är en bra eller en dålig sak. Hur som helst så kommer det hur som helst att bli jätteskönt att kunna lägga ner mer tid på att skriva b-uppsatsen efter provet.

Det åskar utomhus. Jag förstår varför våra förfäder trodde att en stor blond gud slogs med en hammare när det åskade. Idag är en sådan där dag då man vet att man har mycket att göra men inte får något gjort. Antar att det är så här det känns att vara syo.

Jag har i alla fall börjat skriva min b-uppsats nu. Det är ett plus.

Ett Håkan Hellströmfan skriver att han är "rädd, slagen och chockad" på Facebook. Jag är inte förvånad. Som ett Håkan Hellströmfan faller det honom naturligt att bli slagen och inte kunna försvara sig själv. Håkan Hellström är musik för de menlösa utan riktning som endast aspirerar mot det mediokra.

På senare tiden har jag lyssnat väldigt mycket på Henry Rollins. Igen.

Henry Rollins var soundtracket till mitt tonårsuppror. När jag inte fick tjejen så lyssnade jag på Rejection, när jag gjorde slut på en relation lyssnade jag på End of something och när jag var deprimerad lyssnade jag på Rollins inläsning av dikten I know you. Jag vet inte hur många nätter jag spenderat tillsammans med Old Hank.


Det som grep, och fortfarande griper, mig var att Henry Rollins aldrig talade i metaforer. Hans texter var raka, klara och kompromislösa. Temat i låttexterna handlar oftast om att kämpa, om att ta det man förtjänar, att inte huka sig. Den som faller för livets trivialiteter och saknar förmågan att plocka upp sig själva är inte mycket värda för Rollins.


För den oinvigde blir texterna ofta för hårda, både musikaliskt och textmässigt. För mig gav de mig vetskapen om att världen finns här för att jag ska kunna upptäcka den, att endast jag kan bestämma hur mitt liv ska se ut och att jag inte ska bli nedslagen av motgångar. I en tid när allt fler tenderar att bli trygghetsnarkomaner säger Old Man Rollins till en att även det jävliga är värt att genomleva. Förhoppningsvis lär man sig något och blir starkare av det.  


Just nu är det skivan Get some go again som spelar för fullt i bakgrunden. För mig så är det antagligen världens bästa skiva. Även här är temat att det endast är du och jag som själva är ansvariga för att vår liv ska bli de bästa tänkbara. Om vi inte lyckas nå våra mål, så är det vi själva som bär skulden. Lyckas jag så är det jag som får äran. Men att bestämma själv innebär även att det är jag som själv som ska bestämma vilka mina åsikter är.

Henry Rollins är anledningen till att jag har väldigt svårt för att ställa mig bakom förenklingar, ideologier och slagord som: "Agera! Organisera! Förändra!"
Det är därför jag tycker att det av och till blir så pinsamt när unga människor, men framför allt äldre människor, finner sig i att ha någon form av avgudadyrkan för Marx, Friedman eller de Beauvoir. När någon utger sig från att ha hela svaret blir jag fundersam och misstänksam.


Old Hank, Rollins alltså, utger sig inte från att ha sanningen. Han utger sig inte för att veta mer än vad han gör. Vad han gör är att uppmana mig att själv bestämma vilka mina åsikter är.

Jag hade en plan. Det var en jättebra plan. Hela dagen var schemalagd. Träning, måltider, plugg, jag hade skapat tid för allt. Men det sket sig. Jag skyller på Eurovision Song Contests förutsägbarhet.


Igår satt jag i en lägenhet i Årstaberg och kollade på spektaklet. För att göra det lite intressantare beslutade vi oss för att dricka varje gång som det användes pyroteknik, rök- eller vindmaskin, när någon bar glitter, när det var transavarning på deltagarna, när det var en onödig människa på scenen, när det blev tonartshöjning och när det var en pompös ballad. Med andra ord så drack vi en hel del.


Så idag gör jag inte många knop utan ligger istället i min säng och kollar på film. Seg.

En människa du knappt känner berättar att hon mår piss, att hennes läkarbesök gick bra och att hennes nyckläckta avkomma håller henne vaken om nätterna. Eller så skricker en annan ytlig bekant till dig att ikväll så ska han minsann supa till. "Yeah!"


Facebook är full av människor du inte känner, personer som du har träffat en handfull gånger och som du är mer bekant än vän med. Du har inget emot dem. Oftast så tycker du faktiskt att de är helt okej. Men så är det de där sakerna de gör, den där informationen som de bara måste dela med sig av som du faktiskt skiter i!
Facebook är ett utmärkt sätt att marknadsföra sig själv. Man kan välja att visa upp sig själv från sin bästa sida. Dessvärre finns det en del förvånansvärt ovanliga åkommor som ansiktsbokare har.


Sluta klaga
"You are not a beautiful and unique snowflake.  You are the same decaying organic matter as everyone else, and we are all part of the same compost pile."  - Chuck Palahniuk Fight Club
Alla har vi det jobbigt. Men vi behöver inte påminna varandra om det. Framför allt inte när det bara är vardagens apati som man inte klarar av. Att klaga över att tentan är för svår, chefen för elak eller för att kvinnan inte vill ha en är bara pinsamt.


Berätta inte om vardagen
Vardagen är inte intressant. Inte ens Lemmy Kilmeister eller Ozzy Osbourne är särskilt rolig när de bara gör sitt jobb. En god nyhet är en aktuell och spännande nyhet. Det ska vara något oförutsägbart, något som sliter folk från vardagen. Att du har gått och köpt aloeverakräm till  för dina fötter är inte intressant någon.


Musiktipsande – Om alla tipsar om samma skiva
De senaste veckorna har flera personer som jag är kompisar med på ansiktsboken lagt upp länkar till låtar på Veronica Maggios senaste skiva. Jag håller med dem om att skivan fångar utelivets banalitet, känslor och uppgivenhet på ett fantastiskt ärligt, utlämnande, underbart sätt. Men jag behöver inte bli upplyst om det av varje fomme med ett Spotifykonto!


Komplimangsfiske
"Jag vet inte om jag orkar det här." "Hur ska jag klara av att skriva en b-uppsats i religion?"
Kommentarer som liknar de ovan är bara tragiskt fiske efter komplimanger. Personen som skrivit det vill bara att någon ska berätta för dem vilken fantastisk person de är. Det kommunicerar bara svaghet. Inget annat.

Rimbo är ett litet samhälle utanför Norrtälje. Det bor ungefär 4 600 invånare i orten. Det är ett litet, växande samhälle, en håla utanför en småstad vid en storstad. Idag var antagligen första och sista dagen jag åkte dit.

Imorse vaknade jag klockan 05.45.  Inom en timme skulle jag befinna mig på Jarla trafikskola för att få en tre och en halvtimmes landsvägskörning. Lång tid I en bil.

Hur som helst så hamnade vi efter halva lektionen på fiket RImbobiten. Ett småstadsfik där man kan köpa sådana kulminariska mästervärk som mazariner, dammsugare och kanelbullar. Det du!

Sedan åkte vi tillbaka till Stockholm.

Har även suttit och snackat b-uppsats med Gustav och Nathalie idag. Bortsett från det har dagen varit händelselös.

Jag mår så jävla bra!


Såg bandet Lillasyster ikväll när de spelade på KTH. Gratisspelning med bästaste bandet.


Jag har alltid gillat LOK, Rallypack, Lillasyster eller vad Martin Westerstrand än spelar i. Musiken är ärligt aggressiv på ett sätt som få svenska band klarar av. Det förvånar mig ständigt att inte fler inser Martin och killarnas storhet.


Deras musik är enkel, kompromisslös och avskalat. Det känns äkta.

"The gyms you go to are crowded with guys trying to look like men, as if being a man means looking the way a sculptor or an art director says." – Chuck Palahinuk Fight Club.


Asfalten övergår i skogsjord och solen bränner mitt bleka fläsk mellan träden. Efter två veckors sjukdom, stress och överarbete har jag äntligen lyckats ta på mig jogginskorna och pulsmätaren. Jag springer.


Det rosslar i halsen. Men det är okej.


Mitt hjärta slår oroväckande hårt i bröstet. Jag överlever.


De senaste veckorna har jag kännt hur fettet har krupit på mig. Men nu är det slut. Nu är jag nästan fullt frisk och har möjigheter att bara arbeta under dygnets normala arbetstimmar. Det betyder att jag kan bygga upp en bra träningsrutin igen.


När man tränar frigörs endorfiner och dopamin i kroppen. Hjärnan belönar en för vad man gjort. Det blir som ett beroende. Får jag inte träna mår jag as, som jag förtjänar. Förhoppningsvis innebär den här joggingturen att jag snart kan börja känna mig som en riktig människa igen.

Nu har jag äntligen allt material jag behöver för att skriva min b-uppsats i idéhistoria. Känns jävligt skönt.


Just nu sitter jag hemma hos Monica och Andreas. Monica reflekterar över det korrekta i att hon står i köket, jag skriver och att Andreas skriver till sina band kompisar. Men hon säger å andra sidan att Andreas fixade krubbet igår.


Vid sidan av datorn står ett glas fyllt med Grebbestad Lunator. Riktigt bra öl. Lite honungskänsla. Kants Om den eviga freden ligger på andra sidan.

De senaste dagarna har varit überjävliga. Dels har det regnat, haglat, till och med snöat. För det andra så har jag dragits med feber, rosselhosta och noll energi. För det tredje har jag haft alla mina projekt.


För er potentiella nya läsare (yeah right) så håller jag på att ta körkort, gör världens bästa sommarmagasin och har en b-kurs i idéhistoria att ta hand om. För att inte tala om alla förberedelser till Irland.


Så jag har en lite överfull tallrik just nu. Å andra sidan så är det så jag gillar att ha det, i alla fall när jag inte är sjuk. Men igår så började jag må bättre och idag känner jag mig i stort sett frisk. Lite kli i halsen, men det är inte så farligt.


Utanför skiner änligen solen och om någon timme ska jag vara på West Magazines högborg och sommarens ledarbild.


Sedan bär det av mot stadsarkivet för att äntligen skaffa materialet till b-uppsatsen.

Hur tänkte man nu?

Det snöar den tredje maj. Det är inte okej!

Jag sitter och skriver de sista artiklarna på sommarens upplaga av West och East Magazine. Bägge artiklarna handlar om fördomar. Den ena om fördomar om gotlänningar, den andra om fördomar om bohuslänningar.
För att testa en fördom om gotlänningar som väldigt promiskiösa använde jag mig av den inte helt vetenskapliga metoden Google Trends. Det är en sida där man kan se var i Sverige och i världen som flest söker på ett ord.

Uppenbarligen söker gotlänningarna oftast på ordet "sex" och i västernorrlänningarna är de som oftast googlar på ordet "analsex". Frågan är vad det är som gör att norrlänningarna är så sugna på stjärtknull. Jag har massor med teorier men jag vill väldigt gärna höra dina.

Skriver texter till West Magazine, pluggar körkortsteori och spelar zombiespel. Bra söndag.

Skriver texter till West Magazine, pluggar körkortsteori och spelar zombiespel. Bra söndag.

Det är morgon och utanför har morgontrafiken inte kommit igång. Jag antar att det fortfarande är för tidigt, det är ju ändå söndag. Av och till hörs det en bil som kör förbi nedanför på Tegeluddsgatan, men mest är det fågellätten. Jag vet inte vad det är för fågel. Mina föräldrar är bra på sådant, fåglar och djur menar jag. De kan när som helst höra ett läte, se en vinge och med digtalursprecision säga att "det där är en näktergal."


Jag vet inte hur en näktergal låter. De enda två fåglarna jag spontant kommer på vad de heter är gökar och måsar. Inte världens sexigaste fjäderfän, om nu fjäderfän kan vara sexiga. Antagligen är det en generationsgrej. 80-talisterna och de som kommer efter oss har ingen användning av naturen. Allting som man behöver är ändå digitalt. Du kan träffa dina vänner på facebook, jobba hemifrån över internet och betala dina räkningar per autogiro. Vill du så kan du fortleva hela ditt liv utan någon som helst interaktion med andra människor.


Det får mig att tänka på en historia jag hörde för några veckor sedan. Det handlar om en pensionär som dog. Inget märkvärdigt i det, pensionärer dör hela tiden. Desto märkligare är det att ingen märkte att han dog på nästan tre år. Mannen hade nämnligen inga vänner, betalade alla räkningar per autogiro och dog i sin lägenhet. Resultatet blev att han enligt folkbokföringen och skatteverket levde under de tre år som hans lik ruttnade i sitt hem. Anledningen till att de ens fann honom var att de skulle byta eluttag eller något sådant. Tragiskt.


Jaja, nu är det morgon och det är dags att börja jobba.