Adventures of an asshole

Yesterday at the cinema:

The two rows of seats in front of me are empty. So are the two rows behind me. Since I bought my ticket five minutes before the feature started I thought that I would have to get one of the few seats left. Instead I’m faced with the fact that there are only five persons, except me watching Cowboys and aliens this Monday eve.  I wonder why that is.

Maybe it’s a coincidence. It could just be that there wasn’t that many people interested in viewing Jon Favreaus sci-fi western epos today. But maybe it’s another symptom of the Irish economical crisis.

Reading other exchange students reports of Limerick and hearing others stories about the city, I had this picture in my mind of nights where folk music was heard from every overcrowded pub, the pulse of commerce and culture. The reality is another.

The fact of the matter is that the Celtic tiger is on its knees. It has been since 2008. In Limerick it’s evident. All over town there are closed shops, deserted constructions sights and the pubs aren’t as full as they used to be.

And the seats at the cinema are empty.

According to my Lonely planet guide of Ireland Doolin “gets plenty of press and chatter as a centre or Irish traditional music, owing to a couple of pubs that have sessions through the year.”

The guide also states that visitors to this music-Mecca might exclaim “there is no there here!” which was just what me, Henrik and Michelle exclaimed when we got of the bus from Limerick yesterday.

There just seemed to be some horses, some cows and some houses scattered around on the emerald fields of Ireland. Basically, it looked more boring then listening to a weather forecaster having sex.

Anyway we got of the bus, checked in to the hostel, ate some pizza and took a walk to the pier. Now that was the turning point of the day. It’s really difficult not to be overwhelmed by the Irish nature. Especially when you are faced by the awesome power of the Atlantic wind hammering in your face, waves the size of small boats throwing themselves against the rocks in a display of pure greatness. This is what Einstein talked about when he said nature could make him feel religious.

If you were to continue going west the next stop would be America. We wandered on the shore and the hills adjacent the Atlantic for an hour or so, and then we went for a Guinness.

After that we spent some time at the hostel where Henrik was able to beat both me and Michelle at chess. When I lost I just nooded and congratulated him. When Michelle lost she got quite upset and demanded a rematch. Couse she couldn't lose. She just couldn't. Henrik refused and told her it was time for another Guinness. I agreed with him.

We went to a pub, ate some traditional Irish stew and watched a local band perform what I would like to describe as a mixture between Irish folk music and jazz. It seemed improvised and alive. The guy playing the banjo was awesomely fast and never missed a beat. Impressive.

Anyway. We had a good time, stayed the night and went home today.

Since my Internet connection still is as slow as a motherfucker I can’t post some of the photographs I took during the trip. But as fast as the connection is up to speed there will be pictures.

I understand why the Irish drink tea. It’s about colonies. During the days of the empire the britts had colonies that produced tea. The result however is that it’s impossible to get a dicent cup of coffee here. The tea is great, but I already miss the Swedish coffee, that black eye of truth staring back at me, oily, strong, good.

The Swedish coffee is like drinking truth. To much is not good for you. It will dry you up, make you see too much of too much. The taste is intense, hard and it feels. What does it feel like?

Well, I don’t know. Good coffee I guess.

I went for my first run on Irish soil. Of course it rained. This is the British islands after all. Anyway I ran for about 40 minutes or so. During that time I had my first glimpse of the campus of the University of Limerick. The contrast to the rest to the rest of the city is quite easy to see. At the campus everything is clean, the trees are taken care of and the green areas are actually green. It looks great. Tomorrow I’ll go for another run and then, after breakfast I will take a longer walk and familiarize myself more with the campus.

I have made a decision. From now on this blog will be written in English. Even though most of the readers speak Swedish, I refrain from excluding any potential Irish or other international readers. Another reason for this that I need to practise my English. So here I go, writing in English.

Dag 1:

Mitt första intryck av Irland var att allting verkade så slitet, grått och hårt.  Mer korrekt är kanske att säga att det var mitt första intryck av Dublin, närmare bestämt kvarteren mellan flygplatsen och Dublins centralstation. Husen var i sten. De irländska husen är hus som menar allvar, som ska stå emot skit, ekonomiska kriser, väder och vind. Resten av Dublin såg jag inte eftersom jag somnade.

När jag vaknade fick jag mitt andra intryck av Irland.

Du vet den där bilden man har av i huvudet när man tänker ordet ”Irland”? Gröna kullar, pittoreska hus och stenruiner.

Så såg det ut. På pricken.

Fyratimmarsbussfärden mellan Dublin och Limerick var en visuell njutning. För varje kilometer jag närmade mig slutdestinationen blev jag mer och mer exalterad. När bussen åkte förbi stadsgränsen var jag så uppspelt att jag hoppade av på den första busshållplatsen bussen stannade på.

Först när bussen åkte fattade jag att det var ungefär en mil in till stadens centrum. Och där stod jag med min fjällrävenryggsäck, min kameraväska och min resväska.

Fan.

Jag hade inget annat val än att börja knata in mot Limerick. Så jag gick. Jag gick tills hjulen på väskan nöts ner till gummistumpar, svetten rann ner och benen värkte. Sen gick jag en stund till.

Jag gick tills jag såg en skylt med texten ”Twin oaks B&B”. Där fick jag för 45 euro sova för natten och frukost att se fram emot när jag vaknade nästa dag.

Gött tänkte jag, checkade in, skaffade kvällsmat och somnade med nyheterna om att Gaddafi höll på att tappa greppet om Tripoli framförda på teven.

Dag 2

Dag nummer två på min Irlandsvistelse började med att jag fick en typiskt irländsk frukost: stekt korv, ägg, tomat och bacon, serverat med två puddingar och rostat vitt bröd. Jag åt glupskt allt.

Här kommer den första kulinariska nyheten från Irland: de kan inte göra bra kaffe. Så snälla någon, skicka svenskt kaffe och en kaffekokare!!!

Jag ringde upp Tim Danher på Parkville Court som jag ska hyra ett rum av under året. Det visade sig att lägenheten låg knappt tvåhundra meter från Twin oaks. Poäng för mig.

Tim var väldigt trevlig och rummet var riktigt snyggt. Jag inkvarterade mig, tog en promenad genom Limerick och när jag väl kom hem igen så fick jag kontakt med Michelle Montau. Vi beslutade oss för att träffas klockan sex på O’Connells eftersom det uppenbarligen är ”stället man bara ska dricka Guinness på”.

Jag har uppsikt på klockan medan jag snackar med folk på ansiktsboken och när den visar att klockan är fem ger jag mig av. Jag har innan kollat upp noga var O’Connells ligger.

Fem i står jag och väntar utanför O’Connells bar and grill. Och jag väntar.

Och väntar…

Och väntar…

Tjugo över känner jag att jag har väntat nog. Om Michelle och hennes pojkvän skulle vara ena riktiga blyrövar som inte kunde passa tiden så tänkte fan inte jag stå där och vänta. Särskilt inte eftersom verksamheten såg ut att ha gått i konkurs. O’Connells tillstånd fick mig att fundera: tänk om detta inte var rätt O’Connells.

Det var det inte. Det kända O’Connells låg tvåhundra meter från den puben jag väntat vid. Alltså var det jag som var blyröven som inte kunde hålla tiden.

Så jag sprang dit och hoppades att Michelle och Henrik skulle vara kvar. Det var de inte. Sedan insåg jag att klockan bara var halv sex.

Uppenbarligen är inte klockan på min dator rättat sig efter irländarnas tid. Jag gick in på O’Connells, beställde en Guinness och väntade.

De kom på utsatt tid, vi snackade, drack och åt. En bra kväll. Sedan åkte vi hem var och en till sitt.

Min första måltid åts på Dublins flygplats.

Efter två timmars konkande på den jävla väskan var detta en välkommen syn.

Twin oaks B&B

Fel O'Connells

Rätt O'Connells

Helrätta Michelle och Henrik med sin nya vuxna frilla.

Havet. Så här i slutet av augusti ligger det en naken råhet i luften. Hösten är på väg. Skärgården utanför Grebbestad är sparsamt trafikerad och det är en ren njutning att vara ute på sjön.

Jag och far spenderade några timmar ikväll med att först dra upp krabbtinorna för sommaren och sedan åt att dörja makrill. Det finns få saker som jag älskar som att bara vara ute på sjön och njuta av stillheten, enkelheten. Chansen att fiska och känna doften av salt gör det värt att vara i Grebbestad.

Nu har jag ätit krabbklor och druckit öl. Sommaren är över och jag njöt.

Desert Eagle.50 är världens kraftfullaste handeldsvapen. Det är inte en pistol, det är en luftvärnskanon. Ur en militär synpunkt är denna israeliska pickadoll ett skitvapen. Det väger mycket, är obalanserat och har en jävla rekyl. Men fan vad roligt vapen det var att skjuta!

Min storebror ska gifta sig på lördag. Han har hittat en kvinna som gör honom lycklig och som får honom att bli så där care bear-gullig. Det är bra. Ett bröllop betyder även att en svensexa måste annordnas.

Redan i början av planeringen så insåg vi att detta inte skulle bli någon vanlig förlöjligande svensexa å la svennebanan. Visst hade det varit kul att klä upp storebror i en one-piece och få honom att sälja sig själv på Malmskillnadsgatan, men det hade antagligen inte varit så kul för honom.

Istället blev det en minutiöst planerad manlig helg i Tallinn. På schemat stod cigarrökning, alkohol- och köttkonsumtion och skjutvapen. Storebror hade ingen aning.

Själva skjutandet skedde under dag två. Då hade vi redan spenderat ett dygn i Tallinn, bekantat oss med den estländska huvudstaden och dess invånare, ätit björnkorv på en medeltidsrestaurang, samt druckit hutlösa men försvarbara kvantiteter alkohol. Detta innebär att det var ett ganska mört gäng som iklädda snyggaste sviderna fick ta del av Tactical Shooting centres maffiapacket.

Packetet innebar att vi fick skjuta alla vapen som är kända från maffiafilmer och som de organiserade gängen använder i verkligheten.

Vi upptäckte otippad sidoeffekt: att skjuta pistol botar baksmällor.

Storebror fick dessutom göra något som vi andra inte gjorde: tömma ett magasin på en AK 47:a. Det flinet han hade alltså. Det var som att se ett barn som just har fått ett Playstation i julklapp.  Öra-till-öra-leende och lyckliga ögon.

An ape with a gun!

Resten berättar jag inte. Det är en sak mellan mig och pojkarna med vapen.