Adventures of an asshole

 

 

I keep thinking about the modern man. He is constantly online, his next update on Facebook will surely summerize his day elequantly and with depth. The modern man, he post pictures of his children on internet forums.

 

The modern man knows how to search for fast streaming porn on the web and not just ones of the Hollywood variaite. I am talking Japanese squid-porn deluxe.

 

The modern man knows how to find Waldo. He just uses the GPS on his phone.

 

I have been thinking about the modern man, stuck in a web of technology snapping into life with every blog entry. The modern man is an empty man.

 

 

 

I dreamt I was walking in junkyard, wadeing through a sea of steal chips and splinters. I remember it felt like quicksand. Sinking. Feeling my mouth and nose filling up with cold iron and metal. And then I was in a room, getting seduction advise from a man I’ve never met. As he spoke his hands was caressing a black rope, making knots. Then I woke up.

 

What would Freud say about this?

 

 

Dag 1:

Mitt första intryck av Irland var att allting verkade så slitet, grått och hårt.  Mer korrekt är kanske att säga att det var mitt första intryck av Dublin, närmare bestämt kvarteren mellan flygplatsen och Dublins centralstation. Husen var i sten. De irländska husen är hus som menar allvar, som ska stå emot skit, ekonomiska kriser, väder och vind. Resten av Dublin såg jag inte eftersom jag somnade.

 

När jag vaknade fick jag mitt andra intryck av Irland.

 

Du vet den där bilden man har av i huvudet när man tänker ordet ”Irland”? Gröna kullar, pittoreska hus och stenruiner.

 

Så såg det ut. På pricken.

 

Fyratimmarsbussfärden mellan Dublin och Limerick var en visuell njutning. För varje kilometer jag närmade mig slutdestinationen blev jag mer och mer exalterad. När bussen åkte förbi stadsgränsen var jag så uppspelt att jag hoppade av på den första busshållplatsen bussen stannade på.

 

Först när bussen åkte fattade jag att det var ungefär en mil in till stadens centrum. Och där stod jag med min fjällrävenryggsäck, min kameraväska och min resväska.

 

Fan.

 

Jag hade inget annat val än att börja knata in mot Limerick. Så jag gick. Jag gick tills hjulen på väskan nöts ner till gummistumpar, svetten rann ner och benen värkte. Sen gick jag en stund till.

 

Jag gick tills jag såg en skylt med texten ”Twin oaks B&B”. Där fick jag för 45 euro sova för natten och frukost att se fram emot när jag vaknade nästa dag.

 

Gött tänkte jag, checkade in, skaffade kvällsmat och somnade med nyheterna om att Gaddafi höll på att tappa greppet om Tripoli framförda på teven.

 

Dag 2

 

Dag nummer två på min Irlandsvistelse började med att jag fick en typiskt irländsk frukost: stekt korv, ägg, tomat och bacon, serverat med två puddingar och rostat vitt bröd. Jag åt glupskt allt.

 

Här kommer den första kulinariska nyheten från Irland: de kan inte göra bra kaffe. Så snälla någon, skicka svenskt kaffe och en kaffekokare!!!

 

Jag ringde upp Tim Danher på Parkville Court som jag ska hyra ett rum av under året. Det visade sig att lägenheten låg knappt tvåhundra meter från Twin oaks. Poäng för mig.

 

Tim var väldigt trevlig och rummet var riktigt snyggt. Jag inkvarterade mig, tog en promenad genom Limerick och när jag väl kom hem igen så fick jag kontakt med Michelle Montau. Vi beslutade oss för att träffas klockan sex på O’Connells eftersom det uppenbarligen är ”stället man bara ska dricka Guinness på”.

 

Jag har uppsikt på klockan medan jag snackar med folk på ansiktsboken och när den visar att klockan är fem ger jag mig av. Jag har innan kollat upp noga var O’Connells ligger.

 

Fem i står jag och väntar utanför O’Connells bar and grill. Och jag väntar.

 

Och väntar…

 

Och väntar…

 

Tjugo över känner jag att jag har väntat nog. Om Michelle och hennes pojkvän skulle vara ena riktiga blyrövar som inte kunde passa tiden så tänkte fan inte jag stå där och vänta. Särskilt inte eftersom verksamheten såg ut att ha gått i konkurs. O’Connells tillstånd fick mig att fundera: tänk om detta inte var rätt O’Connells.

 

Det var det inte. Det kända O’Connells låg tvåhundra meter från den puben jag väntat vid. Alltså var det jag som var blyröven som inte kunde hålla tiden.

 

Så jag sprang dit och hoppades att Michelle och Henrik skulle vara kvar. Det var de inte. Sedan insåg jag att klockan bara var halv sex.

 

Uppenbarligen är inte klockan på min dator rättat sig efter irländarnas tid. Jag gick in på O’Connells, beställde en Guinness och väntade.

 

De kom på utsatt tid, vi snackade, drack och åt. En bra kväll. Sedan åkte vi hem var och en till sitt.

 

Min första måltid åts på Dublins flygplats.

 

Efter två timmars konkande på den jävla väskan var detta en välkommen syn.

 

Twin oaks B&B

 

Fel O'Connells

 

Rätt O'Connells

 

Helrätta Michelle och Henrik med sin nya vuxna frilla.

Du tittar på ögonen och munnen för att resten av ansiktet är dött. Och sedan ler du. Attraktion är en intressant funktion som den mänskliga kroppen har. Du ser henne och vet att du inte vill något annat än att vara det närmsta du kan vara med henne. Du är inte förälskad, du är kåt.


Musiken pulserar genom din kropp, spriten har höjt din puls och dina ögon är fixerade på henne. Hon ska bli din. Du har bestämt det och så blir det.


Under flera år försökte du förstå hur man som individ kunde tycka om att dansa till usel musik, tala med trista människor och tycka att det var kul. Sedan insåg du att alla på uteställen är utråkade och bara upprepar mönster som de vet leder till sexuella interaktioner.


Det du säger till henne har du sagt till hundratals kvinnor tidigare, det funkade då, det funkar nu. Du vet att det inte handlar om vad du säger utan om hur du säger det. Du vet att det inte handlar om vem du är, bara vem du verkar vara. Du vet att hur du klär dig avgör vem du får klä av.


Så du finner dig själv i att ta på dig din mask, ditt döda ansikte och le med din mun och dina ögon. Allt för att hon ska bli attraherad. Det är sorgligt.

Grebbestad. Dag två av sommarens självpåtagna exil i västkustens svar på Magaluf börjar med att en varg sliter upp en älg framför ögonen på mig. Jag måste ha somnat på soffan igår, slögloendes på National Geographic. Gårdagen spenderades med att packa upp de saker från lägenheten som jag behöver under sommaren, bära upp resten på vinden och att ta emot årets upplaga av West Magazine. Ett ord: såinihelvetejävlaskitsnygg!


Så här snygg är framsidan i år:



Och det är bara framsidan. Innehållet håller världsklass. Bortsett från mina intervjuer med Erik Hassle, September, Denise Rudberg och Tove Styrke så är magasinet fullproppat av andra sommarhärligheter. Ebba von Sydow gör ett gästinlägg och berättar om årets sommarmode, Harald Treutiger berättar om njutningen i att arbeta som skeppare och vi utreder dessutom varför man blir förälskad under sommarhalvåret. Lägg till grilltips, boktips, aktivitetstips, modereportage, härliga sommarbilder, drinktips och massa annat så förstår du varför jag är exalterad. Det här är det bästa numret vi gjort. Ingen tvekan.


Under eftermiddagen tog jag mig ut i Gullbringa med Rebecka "Fatso" Hagberg. Vi badade. Det var kallt och blåste, men man är väl viking. I och för sig en viking som skrek som en liten flicka när vattnet stänkte över knäna, men fortfarande en viking. 


Dagen avslutades med att tvätta tre veckors smutstvätt nere i föräldrarnas hus och somna framför National Geographic.


Som en sidnotering är det alltid kul att se sina vänner göra bra ifrån sig. Senast är det min gode vän Fredrik som gör ljud ifrån sig. Just nu är han en av medförfattarna till medieskandalkungen Michael Brinkenstjärnas kommande självbiografi. Eftersom jag vet hur in i helvete duktig Fredrik är så ser jag verkligen fram emot att ta del av boken när den kommer. Släng dig i väggen Bingo Rimér, detta är skandalboken 2011!

Jag lovade mig själv att inte göra det inom den överskådliga framtiden. Men jag är vek och köpte min lunch på Subway. En chicken teriyakibaguett senare känner jag mig hemsk. Inte för att den massproducerade kycklingens skull. Jag skiter högtidligt i dess fortsatte existens, men det är en annan diskusion.

Men jag skäms för att jag har förtärt mat som knappt mättade, innehöll hela den dagliga dosen av kalorier och som inte smakade så där jättetoppen.

Jaja, nu forstätter jag att skriva opponering till morgondagen. Sitter på Kungliga biblioteket om någon känner för att lönnmörda mig. Jag har en jeansskjora på mig och ser fruktansvärt uttråkad ut.

Det första jag gör när jag kommer hem till folk är att ta en titt i deras bokhylla. Man kan se en hel del av hur en person är genom att se vilka böcker individen läser.  Vad säger då min bokyhylla om mig?

Bortsett från kurslitteraturen i journalistik så är de andra böckerna lite otippade. Det första man antagligen lägger märke till, bortsett från tidningshögen bestående av King, Café, Photoshopguiden, Slitz och Filter är böckerna av Chuck Palahniuk. Fight Club-författaren är antagligen min favoritförfattare. Hans mörka samhällsbetraktelser är skruvade, sjuka och helt fantastiskt roliga. Han har blivit anklagad för att vara nihilist, men jag ser inte nödvändigtvis det som något dåligt.

Bredvid böckerna av Chuck Palahniuk står det en psalmbok. På andra sidan av sångboken för de intellektuellt outvecklade står det en bok om mode. Modeboken heter Snyggt och är skriven av Kings chefredaktör Per Nilsson. På något sätt känns det rätt att en bok som härör ur tron på något imatriellt står inklämd mellan en nihilist och en bok om kläder.

Efter Snyggt står The art of war. Jag har hört att flera ekonomistudenter tar den här boken som råd när de gör affärer eller när de interagerar med andra människor. Efter The art of war står Eye Scream av Henry Rollins. Det är en surrealistisk, jagad bok full av betraktelser, dikter, texter av varierande längd och kvalitet.

Därefter följer Foucault, en biografi om Stalin, en biografi om Che Guevara, olika samhällskritiska böcker och faktaböcker.

Jag har böcker om Cosa Nostra, Gulag, organiserad kriminalitet, ekonomisk historia och Lemmy Kilmeisters självbiografi. Lasermannen trycker sig mot en bok av Noam Chomsky och No Logo. Marilyn Mansons självbiografi smeker ryggen på en bok om AK 47:an. Bibeln står uppknullad mot väggen av Nietzsches Och så talade Zarathustra. Det känns skönt att den heliga boken är tryckt mot ett verk där tanken att Gud är död står uttalad redan i inledningen.

Så ärligt, vad säger böckerna om mig?