The road so far…
Dag 1:
Mitt första intryck av Irland var att allting verkade så slitet, grått och hårt. Mer korrekt är kanske att säga att det var mitt första intryck av Dublin, närmare bestämt kvarteren mellan flygplatsen och Dublins centralstation. Husen var i sten. De irländska husen är hus som menar allvar, som ska stå emot skit, ekonomiska kriser, väder och vind. Resten av Dublin såg jag inte eftersom jag somnade.
När jag vaknade fick jag mitt andra intryck av Irland.
Du vet den där bilden man har av i huvudet när man tänker ordet ”Irland”? Gröna kullar, pittoreska hus och stenruiner.
Så såg det ut. På pricken.
Fyratimmarsbussfärden mellan Dublin och Limerick var en visuell njutning. För varje kilometer jag närmade mig slutdestinationen blev jag mer och mer exalterad. När bussen åkte förbi stadsgränsen var jag så uppspelt att jag hoppade av på den första busshållplatsen bussen stannade på.
Först när bussen åkte fattade jag att det var ungefär en mil in till stadens centrum. Och där stod jag med min fjällrävenryggsäck, min kameraväska och min resväska.
Fan.
Jag hade inget annat val än att börja knata in mot Limerick. Så jag gick. Jag gick tills hjulen på väskan nöts ner till gummistumpar, svetten rann ner och benen värkte. Sen gick jag en stund till.
Jag gick tills jag såg en skylt med texten ”Twin oaks B&B”. Där fick jag för 45 euro sova för natten och frukost att se fram emot när jag vaknade nästa dag.
Gött tänkte jag, checkade in, skaffade kvällsmat och somnade med nyheterna om att Gaddafi höll på att tappa greppet om Tripoli framförda på teven.
Dag 2
Dag nummer två på min Irlandsvistelse började med att jag fick en typiskt irländsk frukost: stekt korv, ägg, tomat och bacon, serverat med två puddingar och rostat vitt bröd. Jag åt glupskt allt.
Här kommer den första kulinariska nyheten från Irland: de kan inte göra bra kaffe. Så snälla någon, skicka svenskt kaffe och en kaffekokare!!!
Jag ringde upp Tim Danher på Parkville Court som jag ska hyra ett rum av under året. Det visade sig att lägenheten låg knappt tvåhundra meter från Twin oaks. Poäng för mig.
Tim var väldigt trevlig och rummet var riktigt snyggt. Jag inkvarterade mig, tog en promenad genom Limerick och när jag väl kom hem igen så fick jag kontakt med Michelle Montau. Vi beslutade oss för att träffas klockan sex på O’Connells eftersom det uppenbarligen är ”stället man bara ska dricka Guinness på”.
Jag har uppsikt på klockan medan jag snackar med folk på ansiktsboken och när den visar att klockan är fem ger jag mig av. Jag har innan kollat upp noga var O’Connells ligger.
Fem i står jag och väntar utanför O’Connells bar and grill. Och jag väntar.
Och väntar…
Och väntar…
Tjugo över känner jag att jag har väntat nog. Om Michelle och hennes pojkvän skulle vara ena riktiga blyrövar som inte kunde passa tiden så tänkte fan inte jag stå där och vänta. Särskilt inte eftersom verksamheten såg ut att ha gått i konkurs. O’Connells tillstånd fick mig att fundera: tänk om detta inte var rätt O’Connells.
Det var det inte. Det kända O’Connells låg tvåhundra meter från den puben jag väntat vid. Alltså var det jag som var blyröven som inte kunde hålla tiden.
Så jag sprang dit och hoppades att Michelle och Henrik skulle vara kvar. Det var de inte. Sedan insåg jag att klockan bara var halv sex.
Uppenbarligen är inte klockan på min dator rättat sig efter irländarnas tid. Jag gick in på O’Connells, beställde en Guinness och väntade.
De kom på utsatt tid, vi snackade, drack och åt. En bra kväll. Sedan åkte vi hem var och en till sitt.
Min första måltid åts på Dublins flygplats.
Efter två timmars konkande på den jävla väskan var detta en välkommen syn.
Twin oaks B&B
Fel O'Connells
Rätt O'Connells
Helrätta Michelle och Henrik med sin nya vuxna frilla.
