Staden
Jag står hundra meter, hundra år, ovanför marken. Genom rutorna kan jag se en galax av ljus. Neonskyltar och gatlyktor bränner hål i mörkret. Små jordliga stjärnor i olika färger. Ett universum.
Staden.
Tusentals människor är sammanpressade på en liten yta. De lever sina liv. Födds, knullar och dör.
Härifrån ser de ut som myror. Deras kött smakar antagligen som kyckling.
Det är så här det måste kännas att vara en gud.
Runt mig dricker löneslavar i vita skjortor och powerslipsar drinkar, lageröl och vin. Rymdåldersapor som självmedicinerar etanol efter miljoner år av evolution.
Gin och tonic. Shiraz. Cosmopolitan. Guiness.
Kvinnor i slimade klänningar skrattar gällt åt något skämt. Och jag är uttråkad.
Förr så fick man röka på sådana här ställen. Sedan införde staten ett förbud mot rökning på nattklubbar, krogar och restauranger.
Det känns som att en del av charmen av sådana här ställen försvinner när man inte längre kan tända en cigg. På sådana här ställen är det särskilt tydligt. För kunde man åskilja sådana här ställen från knegarnas pubar. Nu räcker inte längre utsmyckningarna. Det luktar ändå fjärt, svett och skam.
Kommentarer
Trackback
