Vårkryssen
Detta är förra helgens eskapader på vårkryssen. En liten historia helt enkelt.
Toaletten på finlandsfärjeterminalen luktar piss. På dörrkarmen har någon klottrat orden ”Jag är en ung tjej med trång fitta. Ring mig för sköna knull” med en bläckpenna. När jag senare kollar upp telefonnumret får jag reda på att det tillhör en 54-årig kvinna i Åkersberga. Jag antar att ordet ”ung” är relativt.
Det är inte det enda erbjudandet som kommuniceras på den pissiga muggen. De flesta meddelandena innehåller könsord. Uppenbarligen är Camilla en hora.
Känslan av att vara tillbaka på högstadiet kommer över mig för att sekunden senare försvinna. Under det närmsta dynget kommer känslan att återkomma flera gånger.
Jag torkar av händerna och stegar ut i terminalen.
Vårkryssen är en studentfest ute på Östersjön. Ungefär hundra studenter åker med en finlandsfärja, festar hela natten och sjunger visor. Det är ett fylleslag helt enkelt. Alkohol och oskyddat sex i trånga hytter med folk man inte känner, det är vad förväntningarna osar av.
Vårkryssen är den brådmogna lillbrorsan till sjöslaget. Sjöslaget är ett större, bättre vildare fylleslag som har hållit på i 19 år. Detta är den andra vårkryssen. Den första var 2009.
Grupper av overallsstudenter fyller det stora rummet. Någon spelar Caramelldansen på sin boombox. För dig som inte vet vad en overallsstudent är så är det högskole- och universitetsstudent som bär en overall för att visa var han eller hon kommer från. Det är ungefär som MC-gängs västar. Overollerna visar vilket lärosäte studenterna kommer från och de fastsydda märkena visar var och med vilka de har festat med under sin studietid.
Overallsstudenter brukar vara fulla och stökiga. Men å andra sida, när man umgås med dem så förstår man dem. Tricket ligger i att ge upp alla sina illusioner om civilisering. Den mänskliga disciplineringen måste bli lika med noll. År av mognad, personlig utveckling, uppfostran spelar ingen roll när man umgås med overaller. Tricket är att försöka ta sig tillbaka till stadiet av oskuldsfullhet inför det motsatta könet och alkohol som man hade på högstadiet. Gör man det så blir klarar man sig alldeles utmärkt.
Efter att ha klivit ombord på finlandsfärjan tillsammans med alla baltmammor, svennebananfamiljer och alla andra studenter så ställs vi inför vår första uppgift: lokalisera hytterna.
Snillena i gruppen kommer efter så där lagom långa spekulationer fram till att nian i biljettnumret står för våning nio. Alltså måste våra hytter vara på den våningen.Vi hittar hytten, installerar oss och beger oss sedan mot tax freen.
Det är lite grann som att vänta på att biljetterna till Star Wars eller Metallica ska släppas. Förväntansfulla ögon, nervöst fotstampande och glada fånleenden. Butiken öppnar och studenterna strömmar in för att fylla på alkoholförråden för att kunna överleva nattens eskapader.
Jag köper öl, korv, godis, cigariller och annat smått och gott som kan behövs för att överleva natten.
Efter att ha lämnat av grejerna i hytten och druckit den första alkoholen ombord så tycker jag, Hilda, Ebba, Affe, Sophie och en kille till som jag just nu inte kommer ihåg vad han heter, att det är dags att äta något. Sagt och gjort. Mot restaurangen!
Restaurangen ombord på färjan är lyxig på samma sätt som Spy Bar är lyxig. Guldfärg, billiga glas och låtsaslyx. Men maten är god, vinet smakar ljuvligt och betjäningen är riktigt bra.
Efter att ha ätit, stört våra bordsgrannar och betalat för oss så lämnar vi restaurangen.
Utanför vår hytt har någon skrivit orden ”KTH was here” med rött läppstift. Runt om i korridorerna zombiegår studenter och letar sällskap, sprit och mat.
Trevligt.
Jag hittar en liten hyttfest där jag spenderar en timme med att spela en ostrukturerad form av sanning eller konsekvens eller jag har aldrig. Återigen får jag känslan av att vara en tonåring, pinfärsk och full.
Lyckligt lekfull.
Efter någon timme återförenas jag med Hilda. Hon berättar att hon har varit och sett på några salsadansare.
– Det är jättesorgligt att de behöver uppträda här. De var alldeles för begåvade för den här publiken, säger Hilda.
Vi dansar och festar hela natten lång.
Nästa morgon inleds med följande konversation:
– Klockan är elva, säger Hilda.
– Va? Det är ju fortfarande mörkt ute, säger jag.
– Eric, det där är en spegel.
– Ah.
Sen vaknar Affe. Efter att ha insett att han har tappat bort kort och skor så inser han att han har ont i axeln. Därför frågar rullar Affe upp ärmen och frågar mig om jag ser något.
– En tatuering?
– Ja, den vet jag om att jag har Eric.
Jag känner att min konversationsförmåga och mitt logiska centra är på topp den här morgonen. Utanför flyter isflak förbi.
Vi måste vara nära Finland. Vi beger oss ner för att skaffa lite kaffe innan vi ska träffa folk för lunchbuffén.
Vi dricker kaffet och jag känner att jag vill ha något starkare så jag köper mig en Bloody Mary i baren. På vägen tillbaka till hytten löser vi problemet med Affes axelsmärtor. En vakt vi går förbi frågar nämligen Affe om han har ont i axeln.
– Ja. Hur visste du det? Frågar Affe.
– Du ramlade i trappen igår.
Ett mysterium löst. De andra mysterierna löser vi också. Affe återförenas med sin plånbok och sina skor genom olika vänner. När vi går av har vi haft det riktigt roligt. Även om jag av och till kände mig som sexton år igen.
