Jävla Håkan Hellström
Nu har han släppt en skiva till. Eller en ny skiva är i alla fall på väg. Nyheten om detta väckte en våg av aggressivitet inom mig.
Det är inte det att jag tycker illa om personen Håkan Hellström. I de intervjuer jag har sett så verkar han vara en mycket trevlig, om än lite bortkommen, pojke. Han verkar vara ironisk och faktiskt någorlunda skärpt. Jag har inte sett några av de tecknen på Dawn-syndrom hos herr Hellström som jag har sett hos Phil Collins. Men det är just bristen på nedsatt tankeförmåga som gör att man inte kan ursäkta Hellström för det han gör mot alla dessa stackars ungdomar som faktiskt förtjänar bättre.
Problemet jag har är med herr Hellströms musik och det budskap musiken förmedlar till unga oskyddade öron.
Håkans musik handlar för det mesta om utanförskap och om känslan av att känna sig ensammast på jorden. Det är okej. Martin Westerstrand sjunger av och till om samma grej.
Men till det finns en skillnad. Westerstrand gör det jävligt klart att i en konflikt mellan honom och världen så skulle lille Martin vinna. Om inte annat för att folk som inte flyttar på sig blir överkörda. Martin ska fram, igenom, dit.
Håkan förmedlar nästan aldrig en väg ut ur den bäcksvarta (nåja) avgrunden i vilket han befinner sig. Istället nästan gottar han sig i ensamheten, utanförskapet och att alla andra inte förstår.
Varför har jag ett problem med det?
Jo, det säger i stort sett till unga deprimerade pojkar och flickor att deras depression är okej. Musiken informerar dem om att de ska stanna nere i sin veganhåla och inte ta tag i sina problem.
I en tid när ens valmöjligheter blir mindre och mindre, politiska partier allt mer likformiga och nationalstater förlorar mark till transnationella företag så är det väldigt viktigt att man som individ tar sig all frihet man kan. Genom att bli starka individer kan vi bli starka grupper och då kan vi göra en förändring.
Håkan Hellströms banala verser hindrar varje ung man och kvinna att torka bort mascaran från ögonfransarna och myndigförklara sig själva.
Dessutom är musiken dålig.
Det är inte det att jag tycker illa om personen Håkan Hellström. I de intervjuer jag har sett så verkar han vara en mycket trevlig, om än lite bortkommen, pojke. Han verkar vara ironisk och faktiskt någorlunda skärpt. Jag har inte sett några av de tecknen på Dawn-syndrom hos herr Hellström som jag har sett hos Phil Collins. Men det är just bristen på nedsatt tankeförmåga som gör att man inte kan ursäkta Hellström för det han gör mot alla dessa stackars ungdomar som faktiskt förtjänar bättre.
Problemet jag har är med herr Hellströms musik och det budskap musiken förmedlar till unga oskyddade öron.
Håkans musik handlar för det mesta om utanförskap och om känslan av att känna sig ensammast på jorden. Det är okej. Martin Westerstrand sjunger av och till om samma grej.
Men till det finns en skillnad. Westerstrand gör det jävligt klart att i en konflikt mellan honom och världen så skulle lille Martin vinna. Om inte annat för att folk som inte flyttar på sig blir överkörda. Martin ska fram, igenom, dit.
Håkan förmedlar nästan aldrig en väg ut ur den bäcksvarta (nåja) avgrunden i vilket han befinner sig. Istället nästan gottar han sig i ensamheten, utanförskapet och att alla andra inte förstår.
Varför har jag ett problem med det?
Jo, det säger i stort sett till unga deprimerade pojkar och flickor att deras depression är okej. Musiken informerar dem om att de ska stanna nere i sin veganhåla och inte ta tag i sina problem.
I en tid när ens valmöjligheter blir mindre och mindre, politiska partier allt mer likformiga och nationalstater förlorar mark till transnationella företag så är det väldigt viktigt att man som individ tar sig all frihet man kan. Genom att bli starka individer kan vi bli starka grupper och då kan vi göra en förändring.
Håkan Hellströms banala verser hindrar varje ung man och kvinna att torka bort mascaran från ögonfransarna och myndigförklara sig själva.
Dessutom är musiken dålig.
Kommentarer
Trackback
