Myten om Spy Bar.
När jag växte upp hörde jag talas om Stureplan. Genom mediebruset hördes rykten om Stureplansgruppens barer och hur A-, B- och C-kändisarna festade loss. Det var platserna där kokain fördelades i prydliga rader, champagne sprutlackerade glamourmodellers urringningar och kotlettfrisyrerna på stekarna satt stabilt.
I torsdags hade jag möjligheten att göra en antropologisk undersökning för att se om bilden av de svenska bratsens Mecka höll fantasin mått.
Det gjorde det inte.
Jag var som jag tidigare sagt på en releasefest för boken 90-talet.se – Eller vem fan komponerade modemljudet.
På sätt och vis är jag väldigt imponerad av författarna till bokens snilledrag att ha releasefesten på Spy Bar. Hur visar man bäst att 90-talet bara var en glammig fasad med ett genomruttet inre?
Jo, man besöker en sliten nattklubb där kändiseliten drog linor för tio år sedan. Verkligheten lever inte upp till myten.
Ungefär som Rita Hayworth.
Hon brukade säga att män ”… lägger sig med Gilda, men vaknar med mig.” Gilda var hennes kändaste roll från filmen Gilda som släpptes 1946.
Ungefär så är det med Stureplan. Det finns en myt, en legend, en idé om att Stureplan ska vara det här fantastiska stället där alla är skyldockor med puls. Man förväntas se kläder från Tommy Hilfigers, Guccis och Dolce Gabbana. Iställer ser man bara Ed Hardy och ölmagar.
Men, betyder det att jag inte hade kul?
Det är klart jag hade kul!
Jag hade väldigt roligt, trevligt, positivt adjektiv. Jag roade mig kungligt. Eller nja, kanske inte kungligt. Jag köpte inte någon ”kaffeflicka”. Men jag roade mig så hårt som en student från Grebbestad tänkas kan. Var man är spelar ingen roll, så länge som ölen är kall och ens vänner är glada.
